Inför Helgen.

”I denna ljuva sommartid gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor….” Detta är första textraden från psalm 200 i vår psalmbok och den får inleda denna betraktelse. I dag, när detta skrivs, är det sommarsolståndet och aldrig är dagen så lång och natten så kort som just i dag. Det stundar midsommartid med allt vad det innebär av firande och fest, blomsterplockning, dans kring midsommarstången, sill, potatis, jordgubbar etc. etc.

Mitt i den sköna sommaren så känns det också bra att i tacksamhet få vända oss till Gud som skapat allt det vackra i naturen.

Midsommarhelgen innehåller ju två helgdagar med gudstjänster dels midsommardagen(lördag) och också Johannes Döparens dag (söndag).

Midsommardagens evangelietext är hämtad från Markusevangeliets sjätte kapitlel verserna 25-30. I den texten säger Jesus att vi inte skall bekymra oss över vad vi skall äta och dricka, inte heller vad vi skall ha på oss eller leva av. Vår Himmelske Far kommer att förse oss med allt vad vi behöver. Jesus visar på blommorna som växer på marken och säger att inte ens kung Salomo i all sin prakt kunde mäta sig med den skönhet som blommorna har. Jesus påpekar också för oss att Skaparen som gör blommorna så fina måste ha något ännu bättre till skapelsen krona, människorna. Hur är det? Vågar vi släppa taget och låta Gud råda i våra liv så att han kan få ge oss allt detta?

På söndagen så är det Johannes Döparens dag. Texten kommer från Lukasevangeliets första kapitel och verserna 57-66. Prästen Sakarias hade via en änglasyn i templet fått reda på att hans hustru Elisabet (trots att hon egentligen var för gammal) skulle föda en son. Ängeln hade också sagt till Sakarias att pojken skulle heta Johannes och att Gud hade ett stort uppdrag i beredskap för honom. Sakarias hade svårt att tro allt detta och då sa ängeln till honom att han inte skulle kunna tala innan pojkens födelse. – Och nu hade barnet fötts. Alla gladde sig tillsammans med föräldrarna och alla undrade vad pojken skulle heta. De flesta tyckte att han skulle heta Sakarias som sin far, men Elisabet sa att han skulle heta Johannes. Vännerna tyckte att det var märkligt, eftersom ingen in släkten hette så. Vid en direkt fråga till Sakarias så bad han om en skrivtavla och ett ritstift och skrev på tavlan ”han skall heta Johannes”. När Sakarias hade gjort detta så fick han rösten tillbaka. Sakarias var uppfylld av glädje och tacksamhet och prisade Gud (i Luk. 1:66 -79 kan vi läsa ”Sakarias lovsång”). Alla som stod runt omkring blev mycket förvånade och förundrade och man förstod att detta var ett märkligt barn som skulle få stor betydelse för framtiden – ”Ty Herrens hand var med honom”.

Vi i Baptistkyrkan önskar er alla Guds välsignelse och en glad och trevlig Midsommarhelg samt en skön sommar….

Hans Dahlgren

Pastor